lördag 5 juni 2010

Någon vecka senare

Hade bara tänkt att lägga upp lite bilder från levada lördagen här om helgen. Det var överenskommelsen jag och Ibbe gjorde innan jag åkte; hon skulle läsa min blogg.. OM den handlade om vilka platser vi reste till och vad vi upplevde där.

Så, i syfte att kunna ge en liten uppdatering till henne kommer lite turist bilder.













Ha det bra! Ät, läs och sov mycket / My de Klonia

onsdag 2 juni 2010

Fortsättning följer..

Efter inlägget i söndags, lyckligt ovetandes om de kommande dagarnas händelseförlopp fick jag med mig Anna och Daniel ut för att äta. Vi var sugna på kinamat så då passade det perfekt att Daniel visste ett bra ställe. Vi gick dit och åt en god middag, sedan vid halv tio snåret började vi röra oss hemåt. Vid den sista svängen innan våran lägenhet började jag och Anna diskutera vem som hade nyckeln. Vi kom fram till att jag inte hade den, och hon hade den...inte heller..
Klockan var kvart i tio på en söndag, vi hade mjukiskläder (mina var smutsiga), inga pengar, inga mobiler och ingen nykel.

Av någon anledning gick vi hela vägen hem ändå, kanske för att vi verkligen skulle inse att vi var utelåsta. Väl där började vi debattera om vem av oss som skulle riskera livet för att klättra fem våningar upp och ta sig in genom balkongen men eftersom Anna röstade på mig, jag röstade på henne och Daniel inte hade någon rösträtt så var situationen fastlåst.
Vi masade oss hem till Daniel via en taskigt upplyst levada. Utanför honom får jag reda på att han inte heller har nycklar, nej, dem har han tappat i springan framför hissen för någon kväll sedan när han var dragen. Okej, men vi ringer på eftersom vi antar att en av hans rumskompisar ska vara hemma, det är dem inte. Så vad gör man då? Vi går till Linus, Carl och Simon som bor nära Daniel och ringer på hos dem. Inget svar.. okej. Nu börjar jag bli bitter, och inte lite smyg bitter utan helvetes jäkla as bitter. Vi går fram och tillbaka mellan de olika lägenheterna, (eller jag parkerar mig utanför L,C och S lägenhet medan Daniel och Anna står utanför hans.) Gråten sitter i halsen och jag står på förtvivlans rand när jag ser Carl och Simon komma gående, helt ovetandes om de kval vi har lidit. Med Carl och Simon kom också Dan så Anna och Daniel drar hem till honom och sover medan jag sover hos C&S.

Det var halvkul att vakna kvart i sju dagen efter och dra på sig sina smutsiga kläder, väl vetandes att man skulle behöva sitta en heldag på jobbet och bli utsatt för kollegornas dömande blickar. Med sänkt huvud och bortblåst självkänsla smyger jag in på jobbet vid åtta och försöker ta mig fram till min plats obemärkt. Nu sitter inte självförtroendet i kläderna, i alla fall inte för mig och alla andra som har gått SMID, men på våran arbetsplats finns det dem som anser att klädsel är A och O. Helst ville jag ställa mig på ett bord och ropa till alla vad som hade hänt men jag ville försöka bevara den lilla värdighet jag hade kvar.

Sara bjöd mig på lunch. Anna åt innan mig och blev erbjuden pengar men nekade (!?) för hon tänkte att hon klarade sig på den frukt vi får från jobbet.

Klockan slår fem och det är dags att dra hem. Vi har pratat med våran chef och fått meddelande om att en låskille vid namn Lorentzo ska komma och öppna klockan sex.
Vid halv sex är vi hemma och sätter oss för att vänta. Klockan blir sex, ingen Lorentzo. Klockan blir halv sju, ingen Lorentzo. Sju, ingen Lorentzo. När klockan blir kvart över sju och Lorentzo helvetet inte har kommit ännu så blir vi desperata. UTELÅSTA EN KVÄLL TILL.
Vi knackar på hos grannen våningen under oss och förklarar, halvt på engelska en tredjedel på teckenspråk och resten på en potrugisiska vi inte kan, att vi vill låna deras balkong för att ta oss in i lägenheten. Högst tveksamma släpper de in oss och visar oss rätt. Väl där inser vi det omöjliga i vår plan då det skulle krävas att jag stod på Annas axlar och sedan hivade upp mig på bara armarna hängandes x antal meter över marken, så vi tackade för oss och gick igen.
Så, vad ska vi göra nu? Vi får gott ta och dra hem till Danne-ponken idag igen. Sista måltiden åts för åtta timmar sedan, då Anna bara åt frukt, så framåtböjda och yra irrar vi fram. Vi ringer på hos Daniel, inget svar.. Hos Linus, Carl och Simon? Efter några ihärdiga signaler svarar Carl "Whazzzz uuuuuup" och släpper in oss. Inombords gråter vi lite av lättnad, går upp lånar pengar av Carl, köper massa mat från Mc Donalds, går hem äter upp maten och hoppar sedan i säng. Några gånger under kvällen har Anna påpekat att Daniel skulle hem till oss så vad synd det skulle vara om han stod utanför och väntade men eftersom jag är en självcentrerad människa så noterar jag knappt Daniels evetuella obehag av att ringa på en tom lägenhet.
Vi somnar vid tio. Jag vaknar kort därefter av att det ringer på dörren, tänker att någon annan får öppna och somnar om. Det ringer ett tag därefter igen, denna gången vaknar även Anna. Jag ber henne öppna men just då slutade det ringa så hon struntade i det. Vi somnar om men vaknar återigen av den helvetes dörrklockan. Anna går upp och öppnar. In kommer en "smått" irriterad Daniel som har vandrat fram och tillbaka mellan alla lägenheter i några timmar i hopp om att bli insläppt. Surbuken lägger sig i vardagsrummet för att sova och Anna går och lägger sig bredvid mig igen.

Morgonen efter inser jag det horribla i situationen; jag kommer behöva gå till jobbet igen i samma dassiga outfit.... Va fan liksom! Helvete. Finns inget att göra, så till jobbet går vi. Plågar oss igenom en hel dag, meddelar våran chef att Lorentzo muppen uteblev och får då frågan: "Varför ringde ni inte?" Hmmmmmmmmmmmm, jaa säg det. Varför ringde vi inte? Kanske för att det inte var så viktigt för oss att komma in? Kanske för att vi gillar att gå till jobbet i skitiga kläder? Kanske för att vi tycker om att tigga om pengar? ELLER kanske för att våra telefoner ligger i den låsta lägenheten?! Jag vet inte, välj själv vilket alternativ som verkas mest troligt.
Heder till vår chef dock då hon under dagen ser till att fixa så att någon (troligast inte Lorentzo för han har väl annat för sig) låser upp våran lägenhet och hämtar våra nycklar.

Så, igår eftermiddag gick vi hem med nycklarna hårt hållna i handen och kom äntligen in i våran lägenhet. Underbart. Den var skitig och illaluktande efter mat som stått framme då vi i söndags bara skulle gå och äta en snabbis, men det var great ändå.
Nu sitter jag i min säng och författar det här inlägget medan Daniel och Anna sitter och kollar på tv, (ja Daniel är här igen.)

Nå, barn, vad är då sensmoralen i denna saga? Jo:


Lita aldrig på någon som heter Lorentzo.

Ha det bra! Är, läs och sov mycket / My de Klonia