To be or not to be alone.

Fan i helvete vad ensam jag känner mig ibland.
Igår låg jag vaken till fyra, för jag kunde inte somna. Hör och häpna, jag kunde inte somna. Det händer mig mycket sällan, att kunna sova när som helst är lite av en personlig talang men på sista tiden har det vart svårare. Visst går jag upp senare på morgonen, men jag går också och lägger mig mycket senare på kvällen.
Jag börjar tröttna på att vara ensam så mycket, speciellt efter en dåligt spelad match (igår) för då är det omöjligt att tänka på någonting annat.

Så igår kväll efter Lina och Ida hade gått så var jag ensam, och ikväll ska jag också vara ensam. Jag trodde hela grejen med att ha en stor familj skulle vara att man aldrig behövde vara själv.
När vi bodde i huset allihopa var jag ALDRIG själv hemma. Med två småsyskon, en mamma och en pappa och en storesyster var det nästan omöjligt att hitta ett tillfälle då man kunde få huset för sig själv. Och tro mig det var jobbigt. Ibland behöver alla få lite ensam tid, men det var lättare sagt än gjort.

Stor skillnad är det i nuläget. Efter skilsmässan och flytten till lägenheten så finner jag mig själv allt oftare vara alone at home. I början var det en befrielse och visst kan det ibland vara det nu med, men stundtals får man bara nog.
Situationens ironi är att ofta när de små mongona väl kommer hem så önskar jag direkt att jag var själv igen. Så vad vill jag egentligen? Att vara med folk eller att vara själv?

Jag är bara så trött på hela min livssituation.

Jaja, nog tjatat för denna gång.
Ha det bra! Ät, läs och sov mycket / My de Klonia