Handboll! WTF?

Jag kände ett väldigt stort behov av att ventilera lite. Det uppstod en situation igår på min handbolls träning som jag inte kan sluta tänka på, och som irriterar mig något enormt.
Jag har varit borta från handbollen i nio månader på grund utav en korsbandsoperation som genomfördes i november 2008. Det är ganska jobbigt att komma tillbaka till handbollen efter en sådan skada, både fysiskt men speciellt psykiskt. Jag valde ändå att gå tillbaka till handbollen för att försöka ge den en till chans. Nu efter operationen är jag givetvis inte lika bra som innan, detta är fullt normalt. Som en parantes vill jag nämna att en av mina bästa vänner, Emma, råkade ut för samma sak och hennes tränare gav henne EN SÄSONG på sig att bli lika bra som hon var innan. Anledningen till att jag nämner detta är för att min tränare inte verkar dela det tidsperspektivet.

Jag gjorde min comeback 5/9, under Eskil cup, och vi har sedan dess haft en seriematch, då jag gjorde ett mål. Detta är, i min värld, ganska lite tid. Jag tror dock inte att min tränare håller med.
På träningen igår tror jag helt serriöst att jag blev hånad över min prestation på den första seriematchen.. Jag har problem med att gå utsida (mellan ett och två) och detta togs upp på träningen, inför hela laget. Linjen lade sig på utsida två för att spärra bort tvåan så jag skulle kunna gå in i den luckan, detta är ingenting som fungerar för mig. Jag tycker det blir för trångt och rörigt och detta påpekade jag för min tränare. Då svarade hon, jag citerar: "Ja det är klart att du tycker så eftersom att du alltid går innåt i banan. Så du kan ju fortsätta göra det och enbart göra ett mål per match, eller så kan du gå utsida och göra 10!"

Hmmmmmmmmmm, min tränare valde att använda sig av det faktum att jag endast gjorde ett mål matchen innan för att håna mig.... Som grädde på moset sa en av mina lag kamrater: "Ja My, vad väljer du?" hahahahahahaha, vem säger så? Men det bryr jag mig egentligen inte om, var bara så typiskt.
Jag har diskuterat detta med både mamma och pappa och de anser att jag ska prata med min tränare om saken. Pappa blev lite små upprörd och frågade om han fick ringa henne men det tyckte jag skulle vara för pinsamt, jag är ändå snart 19 år ;P Jag borde prata med henne, det borde jag, men jag tror inte jag orkar. Jag vet inte hur länge jag ska spela kvar i laget och jag vill inte förstora någonting. Man ska inte göra en höna av en fjäder, som man säger ;) så jag tror jag låter det gå för den här gången. Händer det igen däremot så har jag inget val för jag tänker inte gå och må dåligt över någonting utan att försöka göra nått åt saken! Det är för losers.

Aah visst är de underbara, dessa i-världs problem?
För övrigt vill jag nämna att vi har match i helgen mot Arboga! Klockan 11.30 i Sporthallen.
Tills nästa gång. Ha det bra, ät, läs och sov mycket/ My de klonia