Bedrövligt

Mina uppdaterings skills är bedrövliga. Jag förtjänar inte att ha blogg..

Eller jo, klart som fan att jag gör. Jag är ju awesome.


Vet inte riktigt varför jag skriver nu heller. Har väl lite tråkigt antar jag. Sitter på jobbet och det ringer minimalt, gött men trist.


Vad ska man skriva om då? Vad som händer och sker kanske. Har hänt en del sen sist faktiskt, jag har varit hemma bland annat (det var awesome).

Jag fick träffa allihopa, hela familjen och alla vänner. Vart väl mest tid spenderad med familjen faktiskt, det kändes viktigast att prioritera. Men polarna träffade man ju också.

Och de finns ju alltid kvar ;) Hänt mycket med dem sedan sist, och när jag säger mycket så menar jag MYCKET. Gött de! Lite förändring är alltid intressant.


Jag träffade Kim och Liv.

Liv. Vilken liten underbar tjockis. Hon är så lik Kim att det blir väldigt förvirrande. Känns som att man tittar PÅ Kim ibland, som hon såg ut på bebis fotona, men sedan upptäcker man att den vuxna Kim står brevid och då vaknar man till lite.

Fick ett beautiful halsband också, av Kim och Robin. Jag kan ju tyvärr inte vara med på namngivningen så den present jag fick var en födelsedags/gudmoder gåva. Det står Liv på ena sidan och My på andra. Jag har på mig det 24/7, så hon är alltid med mig även fast jag inte är hemma.


Kim, kim, kim, kimmelim. Jag saknar henne. Mycket. Det väl väl ändå Kim jag umgicks mest med när jag var hemma. Och Liv då men hon är ju given.

Det var väldigt trevligt. Kändes precis som old times fast nu är det new times. Ni kanske inte förstår vad jag menar men det gör söstra mi fo´ shoe’.


Saknar morsan också givetvis. Och mongona.


Ja, det var ett hemst informativt och givande inlägg detta. Bedrööövligt.



Over and out.


Ha det bra, ät läs och sov mycket/ My de Klonia

Hur kunde detta hända?

SD i riksdagen..

Det äcklar mig. Folk som har röstat på dem äcklar mig.

Alliansen en period till är hemskt. Men inte lika hemskt som att "Sverigedemokraterna" är med i riksdagen. De ska få vara med och bestämma vad som ska ske med Sverige.


Jag skäms.

Snart hemma!

Nu är det sex dagar tills jag är hemma. I Sverige. Kan inte beskriva hur awesome det känns.
Jag ska få träffa min familj.. Det var ungefär fem månader sedan. Sjukt. Kompisarna också.

Jag ska få träffa Liv. Ett helt nytt tillskott till våran galna skara. Känns konstigt att inte ha träffat henne än. Jag menar, hon kommer ju bli en av de viktigaste personerna i mitt liv, men ännu har jag inte fått se henne, hålla i henne och prata med henne. Ser fram emot att få lära känna henne ordentligt. Det kommer jag inte hinna med under den korta perioden jag är hemma nu, men det är en början i alla fall.

Val imorgon. Jag är lite orolig men samtidigt förväntansfull. Jag har inte tappat tron på Sverige. Vi kommer välja rätt.

Annika (mamma 2) och Stina kom igår. Det var väldigt trevligt. Givetvis för att de är trevliga och mycket bra sällskap men också för att Anna har längtat sinnessjukt mycket. Blir glad när hon är glad.

Ikväll blir det Epra! Köttparadiset på jorden. Jag och Anna kommer få våran sedvanliga köttfrossa då vi alltid äter för mycket, men det är det värt.



Vilken otroligt kass och bristfällig uppdatering. Fuck it.

Ha det bra! Ät, läs och sov mycket/ My de Klonia

VAL

Nu har jag gjort mitt val.





Har du gjort ditt?








Dags att bestämma vilka som ska styra Sverige, vilket typ av samhälle vi ska ha.








Ha det bra! Ät, läs och sov mycket / My de Klonia

Någon vecka senare

Hade bara tänkt att lägga upp lite bilder från levada lördagen här om helgen. Det var överenskommelsen jag och Ibbe gjorde innan jag åkte; hon skulle läsa min blogg.. OM den handlade om vilka platser vi reste till och vad vi upplevde där.

Så, i syfte att kunna ge en liten uppdatering till henne kommer lite turist bilder.

Ha det bra! Ät, läs och sov mycket / My de Klonia

Fortsättning följer..

Efter inlägget i söndags, lyckligt ovetandes om de kommande dagarnas händelseförlopp fick jag med mig Anna och Daniel ut för att äta. Vi var sugna på kinamat så då passade det perfekt att Daniel visste ett bra ställe. Vi gick dit och åt en god middag, sedan vid halv tio snåret började vi röra oss hemåt. Vid den sista svängen innan våran lägenhet började jag och Anna diskutera vem som hade nyckeln. Vi kom fram till att jag inte hade den, och hon hade den...inte heller..
Klockan var kvart i tio på en söndag, vi hade mjukiskläder (mina var smutsiga), inga pengar, inga mobiler och ingen nykel.

Av någon anledning gick vi hela vägen hem ändå, kanske för att vi verkligen skulle inse att vi var utelåsta. Väl där började vi debattera om vem av oss som skulle riskera livet för att klättra fem våningar upp och ta sig in genom balkongen men eftersom Anna röstade på mig, jag röstade på henne och Daniel inte hade någon rösträtt så var situationen fastlåst.
Vi masade oss hem till Daniel via en taskigt upplyst levada. Utanför honom får jag reda på att han inte heller har nycklar, nej, dem har han tappat i springan framför hissen för någon kväll sedan när han var dragen. Okej, men vi ringer på eftersom vi antar att en av hans rumskompisar ska vara hemma, det är dem inte. Så vad gör man då? Vi går till Linus, Carl och Simon som bor nära Daniel och ringer på hos dem. Inget svar.. okej. Nu börjar jag bli bitter, och inte lite smyg bitter utan helvetes jäkla as bitter. Vi går fram och tillbaka mellan de olika lägenheterna, (eller jag parkerar mig utanför L,C och S lägenhet medan Daniel och Anna står utanför hans.) Gråten sitter i halsen och jag står på förtvivlans rand när jag ser Carl och Simon komma gående, helt ovetandes om de kval vi har lidit. Med Carl och Simon kom också Dan så Anna och Daniel drar hem till honom och sover medan jag sover hos C&S.

Det var halvkul att vakna kvart i sju dagen efter och dra på sig sina smutsiga kläder, väl vetandes att man skulle behöva sitta en heldag på jobbet och bli utsatt för kollegornas dömande blickar. Med sänkt huvud och bortblåst självkänsla smyger jag in på jobbet vid åtta och försöker ta mig fram till min plats obemärkt. Nu sitter inte självförtroendet i kläderna, i alla fall inte för mig och alla andra som har gått SMID, men på våran arbetsplats finns det dem som anser att klädsel är A och O. Helst ville jag ställa mig på ett bord och ropa till alla vad som hade hänt men jag ville försöka bevara den lilla värdighet jag hade kvar.

Sara bjöd mig på lunch. Anna åt innan mig och blev erbjuden pengar men nekade (!?) för hon tänkte att hon klarade sig på den frukt vi får från jobbet.

Klockan slår fem och det är dags att dra hem. Vi har pratat med våran chef och fått meddelande om att en låskille vid namn Lorentzo ska komma och öppna klockan sex.
Vid halv sex är vi hemma och sätter oss för att vänta. Klockan blir sex, ingen Lorentzo. Klockan blir halv sju, ingen Lorentzo. Sju, ingen Lorentzo. När klockan blir kvart över sju och Lorentzo helvetet inte har kommit ännu så blir vi desperata. UTELÅSTA EN KVÄLL TILL.
Vi knackar på hos grannen våningen under oss och förklarar, halvt på engelska en tredjedel på teckenspråk och resten på en potrugisiska vi inte kan, att vi vill låna deras balkong för att ta oss in i lägenheten. Högst tveksamma släpper de in oss och visar oss rätt. Väl där inser vi det omöjliga i vår plan då det skulle krävas att jag stod på Annas axlar och sedan hivade upp mig på bara armarna hängandes x antal meter över marken, så vi tackade för oss och gick igen.
Så, vad ska vi göra nu? Vi får gott ta och dra hem till Danne-ponken idag igen. Sista måltiden åts för åtta timmar sedan, då Anna bara åt frukt, så framåtböjda och yra irrar vi fram. Vi ringer på hos Daniel, inget svar.. Hos Linus, Carl och Simon? Efter några ihärdiga signaler svarar Carl "Whazzzz uuuuuup" och släpper in oss. Inombords gråter vi lite av lättnad, går upp lånar pengar av Carl, köper massa mat från Mc Donalds, går hem äter upp maten och hoppar sedan i säng. Några gånger under kvällen har Anna påpekat att Daniel skulle hem till oss så vad synd det skulle vara om han stod utanför och väntade men eftersom jag är en självcentrerad människa så noterar jag knappt Daniels evetuella obehag av att ringa på en tom lägenhet.
Vi somnar vid tio. Jag vaknar kort därefter av att det ringer på dörren, tänker att någon annan får öppna och somnar om. Det ringer ett tag därefter igen, denna gången vaknar även Anna. Jag ber henne öppna men just då slutade det ringa så hon struntade i det. Vi somnar om men vaknar återigen av den helvetes dörrklockan. Anna går upp och öppnar. In kommer en "smått" irriterad Daniel som har vandrat fram och tillbaka mellan alla lägenheter i några timmar i hopp om att bli insläppt. Surbuken lägger sig i vardagsrummet för att sova och Anna går och lägger sig bredvid mig igen.

Morgonen efter inser jag det horribla i situationen; jag kommer behöva gå till jobbet igen i samma dassiga outfit.... Va fan liksom! Helvete. Finns inget att göra, så till jobbet går vi. Plågar oss igenom en hel dag, meddelar våran chef att Lorentzo muppen uteblev och får då frågan: "Varför ringde ni inte?" Hmmmmmmmmmmmm, jaa säg det. Varför ringde vi inte? Kanske för att det inte var så viktigt för oss att komma in? Kanske för att vi gillar att gå till jobbet i skitiga kläder? Kanske för att vi tycker om att tigga om pengar? ELLER kanske för att våra telefoner ligger i den låsta lägenheten?! Jag vet inte, välj själv vilket alternativ som verkas mest troligt.
Heder till vår chef dock då hon under dagen ser till att fixa så att någon (troligast inte Lorentzo för han har väl annat för sig) låser upp våran lägenhet och hämtar våra nycklar.

Så, igår eftermiddag gick vi hem med nycklarna hårt hållna i handen och kom äntligen in i våran lägenhet. Underbart. Den var skitig och illaluktande efter mat som stått framme då vi i söndags bara skulle gå och äta en snabbis, men det var great ändå.
Nu sitter jag i min säng och författar det här inlägget medan Daniel och Anna sitter och kollar på tv, (ja Daniel är här igen.)

Nå, barn, vad är då sensmoralen i denna saga? Jo:


Lita aldrig på någon som heter Lorentzo.

Ha det bra! Är, läs och sov mycket / My de Klonia

Skärp dig för helvete!

Gårdagen var trevlig. Jag och Anna hade planerat att städa hela dagen och sedan ha myskväll framför Eurovision Song Contest men istället blev det en dag på stranden och tjejfest med tjejerna från jobbet. Inte riktigt som vi hade planerat men vart ju lyckat ändå! Vi drog till Sofia och Anna W, som var värdinnor för kvällen, vid nio snåret vilket var den överenskomna tiden. Alla andra kom dock vid halv elva ungefär så det är någonting vi har lärt oss till nästa gång, att komma ca en och en halv timme sent.. Det vart en trevlig kväll, om än kort för min del. Vid halv två skulle alla vidare till olika platser men jag kände att det var dags att dra sig! Haha men sån är jag, som Anna uttryckte det: "Vill du gå hem och sova så gör du det!" Detta är ju i alla fall mina vänner från Eskilstuna vana vid, är man inte partysugen så är man inte, end of story.
Men slutade kvällen där? Neeeeej. Jag lade ut nyckeln till Anna så att hon INTE skulle väcka mig vid 7 när hon skulle komma hem. Klockan sex ringde det på dörren... jag vart inte så där jätte lycklig över att behöva stiga upp och öppna bara för att Anna var för full för att komma ihåg att nyckeln låg i brevlådan. Men upp gick jag, som den vän jag är, och fatta vad förvånad jag blev när jag såg Daniel stå en centimeter från kameran ringandes på dörren och ville komma in. Efter ett kort förhör, då det gick upp för mig att Daniel hade tänkt att sova på våran soffa, släppte jag in honom och gick sedan och lade mig. Jag hör från min säng hur han fumlar sig in och sedan brakar ner i soffan och däckar. Min sista tanke när sömnen tog mig var kring Anna och vart hon höll hus.
När jag vaknade på morgonen idag hade jag glömt incidenten igår, så när jag kom ut i vardagsrummet och såg Daniel 1.90 lång sovandes i vår 1.40 soffa, brast jag ut i skratt. Givetvis vaknade min gäst av detta, vilket var tanken, och han masade sig upp för att äta frukost. Jag ringde Anna och såg till att hon skulle komma hem och medan vi väntade åt vi frukost på balkongen. När Anna kom hem berättade hon om sin kväll igår och vart hon hade spenderat natten:.. När hon vid sex tiden igår hade börjat tänka på hemgång så åkte hon hem till Daniel för att se om han var hemma. Då hon inte fick något svar, efter x antal minuters ringade på dörren, drog hon sig mot Linus, Simon och Carl som bor bara några 100 meter från Daniel. Inte heller vid denna dörr får hon något svar. Efter några vändor fram och tillbaka mellan de olika lägenheterna får hon nog. Hon sätter sig vid vägen vid Linus, Simon och Carls lägenhet väntandes på en taxi för att åka hem. Men när tiden går och ingen taxi kommer dåsar hon till och somnar mot ett elskåp. Hon hann bara sova en kort stund när hon vaknar och till sin oförställda lättnad ser Simon komma gåendes. Anna följer med Simon upp och hinner sova i någon timme innan jag ringer och väcker henne.
Tillbaka till frukosten. Anna äter lite melon och hoppar sedan in i duschen. Daniel ligger i soffan (som han har utvecklat någon slags hat-kärlek för) och ser på Star Trek medan jag flyttar över mina kläder till mitt nya rum. När Anna är klar ville vi gå och äta, och Daniel får lov att slita sig från tvn. Så, en man kort åkte vi mot Forum för att äta prego. Det märktes att vi saknade en spelare men eftersom han är på semester så fick vi göra det bästa av situationen. Vi drog hem till Linus och dem för att bada i deras pool. Där hängde vi i några timmar, sen drog jag hem. Någon timme efter det följde Anna och Daniel efter och nu är vi hemma hos oss. De ligger och sover, jag läser. Snart ska jag väcka dem och försöka få med dem för att äta.

En skön helg ändå måste jag säga.
Tills nästa gång, ha det bra! Ät läs och sov mycket/ My de Klonia